(Evert Taube)
Tänk att få dansa med Andersson,
lilla jag, lilla jag, med Fritjof Andersson!
Tänk att bli uppbjuden av en sån populär person!
Tänk vilket underbart liv, de’ Ni för!
Säj mej, hur känns det att vara charmör,
sjöman och cowboy, musiker, artist, det kan väl aldrig bli trist?
Nej, aldrig trist, fröken Rosa, har man som Er kavaljer.
Vart jag än ställer min kosa, aldrig förglömmer jag Er!
Ni är en sångmö från Helikons Berg, o, fröken Rosa, Er linje, Er färg –
skuldran, profilen med lockarnas krans, ögonens varma glans.
Tänk, inspirera Herr Andersson, lilla jag, inspirera Fritjof Andersson!
Får jag kanhända min egen sång, lilla jag en gång?
“Rosa på bal”, vackert namn, eller hur?
Början i moll och finalen i dur.
När blir den färdig, Herr Andersson, säj, visan Ni diktar till mej?
Visan om Er, fröken Rosa, får Ni I kväll till Ert bord.
Medan vi talar på prosa diktar jag rimmande ord.
Tyst, ingen såg att jag kysste Er kind.
Känn hur det doftar från parken av lind.
Blommande lindar kring månbelyst stig –
Rosa, jag älskar dig!